Vissa har det.. vissa har det inte?
Ligger i soffan och kollar lite curling.. Har haft en grym helg på alla sätt.. så sköönt med en söndag i världsklass meed.. Jag är ju en så svår sportnörd.. efter träningen har jag i stort sett varit bänkad framför TV:n.. Vinter OS e ju såå kul. De flesta grenarna är ju så kul att se på. De jag undviker är väl konståkning och damhockey.. att den sporten får va med i OS e ju ett skämt. Är ju 10ggr ojömnare än innebandy.. Annars går jag nu på bra kost och tränar hårt. Ner 2 kg förra veckan.. Nu jädrar.. En maskin kommer entra Prag..
Jag och Sebbe kör som ett par nu.. Eggar varandra hela tiden.. I veckan blir det lite skoj men mycket jobb å träning.. I helgen skall jag till Varberg å kolla på farsan å brorsan när de lirar. Sen på söndag har de spelning i GBG med.. På Jazzå..
Imorgon har jag en utmanande dag på jobbet… skall bli spännande..
Sen skall det börja en person jag känner och gillar mycket på Wallstreet.. såå kuul..
Jag har dragit och gjort en jämförelse mellan vissa svenskars och andras insats i OS med hur vissa spelar levererar i frisbee.
Vissa är outstanding i värdscuper osv. Sen när det är OS falierar de helt. Dålig valla, dålig lottning eller fel vind. Knappast.
Det sitter i huvudet.
Titta på vår sport. Vissa är alltid bäst när det gäller som mest. Vissa försvinner gör avgörande misstag när det gäller.
Vissa svenska OS deltagare har för stor självsäkerhet och tar saker för givet. ( Helena Jonsson tex.)
Vissa flopplirare är supergrymma i gruppspelsmatcher osv.. Men så fort nått står på spel så börjar de darra.
Är det för att man är ur form eller otränad? Jag är tveksam till det. De flesta förbereder sig bra träningsmässigt osv.
Det sitter i huvudet. Allt sitter där. Skaffa jobb, ragga på krogen och att leverera när det gäller som mest i sport.
Har nött det innan. Men jag tror ju detta är något man föds till. Går att träna upp till en viss nivå. Men de som är extrema vinnare eller var. Ta Anja Pärsson eller Zidane. De har det bara.
Konstigt nog finns det de som alltid kommer 4. De som alltid viker sig i stora tävlingar matcher.
Det är så idrotten är och också en tjusning. Men framförallt en så stor del i prestationen och tävlingsmomentet.
De som gör det så intressant och kul.
Jag tror inte det är en slump att vissa alltid “misslyckas”.
Känner man igen sig i detta så skall man givetvis jobba på det och förbättra det så mycket det går.
Men någon supervinnare tror inte jag man kan bli genom mental träning och annat.
Vad tror ni?
Anja Pärsson. 6 OS medaljer på 10 starter. Det är få som slår. Det som är så intressant i år är att hon inte levererat i världscupen. Men vad e viktigast. Världscupssegrar eller OS Guld. Kung i adventspokalen kontra elak i EM och VM?
February 24th, 2010 at 13:02
Det var bättre förr. Typ 1988…
http://www.youtube.com/watch?v=fvk4PpFORD4
February 26th, 2010 at 23:02
Menar du alltså att träna upp sina fysiska färdighter till elitnivå är något man kan själv styra över och den mentalabiten är framförallt eller nästan helt genetisk?
February 27th, 2010 at 17:02
Hej Ed, Absolut inte.
Men skall du bli riktigt vass fysiskt måste du ha rätt gener. Absolut. vem som helst kan inte spring en mil på 32 min. Jag skulle ldrig komma under 10.50 på 100m hur mycket jag än tränade tex.
Vem som helst kan inte bli Sveriges bästa eller världens bästa frisbeespelare.
Skall du bli bäst skall du en kombination av grym träningsvillighet och förutsättningar för det enligt min tro.
February 27th, 2010 at 19:02
Ja det är intressant eftersom psyket är väldigt osynligt så kan man ju missta sig att det bara finns där. Men psykologiska färdigheter kan tränas upp och förstöras, precis som det är med den fysiska träningen.
February 28th, 2010 at 02:02
Jo kan tränas upp. Men jag är övertygad om bara tills en vis gräns precis som med fysiiken. Måste finnas en talang för det vad jag tror
February 28th, 2010 at 10:02
Ja det är ju möjligt att ens mentala kraft är genetisk, men sådant är ofta svårt att bevisa. Sedan bygger ju en idrottsprestation av så himla olika komponenter, då blir det ännu svårare att se att vissa faktorer styr prestationen mer än andra. Ibland är det ju så att en komponent är man sämre på och kompenserar det med en annan.
När det gäller ultimate så är jag säker på att mentalträning skulle vara bra. Det vore ju kul om ultimatelandslaget hade helt andra ekonomiska förutsättning då skulle man även satsa på det.
Som jag ser det är det kanske två grupper som är under störst psykisk press. Det är backarna i offence kedjan (om man lägger upp det på det sättet). I topp ultimate så förväntas eller kanske till med krävs det att varje anfall ska bli mål. Backarna får av naturliga skäl en tuff psykisk situation, där de ska ta emot discen och sedan sätta igång spelet och se till att discen kommer upp så det blir mål. De bästa lagen sätter då ofta upp en mycket hård defence vilket förstås gör jobbet svårare.
Den andra gruppen är bänknötarna som har väldigt lite speltid. När de väl får kliva in blir det ju förstås lite klurigt. Speciellt när vi snackar VM. I vanliga fall är jag ordinarie i mitt lag och nu är jag glad om jag bara kliva in på planen. De måste lyckas, de kan inte göra misstag det finns ingen tid för det eftersom de har så lite speltid. Då kan det bli lätt att det låser sig och man gör inga svåra beslut utan mer passar discen i sidled.
När det gäller om du skulle kunna komma under 10.50 på 100 meter är det ju ganska svårt att säga att det skulle vara möjligt eller inte. Men jag tror du skulle kunna komma under den tiden. Det man lätt glömmer är att det gäller under specifika förutsättningar. För att du eller någon annan person skulle göra det krävs minst tio års träning, att du börja med friidrott i ung ålder, bra kost, fokuserad träning osv…. Så om du hade börjat med friidrott när du var tio och fortfarande inte hade skadat dig allvarligt samt att du fortfarande höll på med en träningsintensitet som en elitfriidrottare har är nog chansen enormt stor att du skulle vara under 10.50. Men att komma under 10 är en annan kopp te.:) Alltså miljöfaktorer spelar otroligt mycket roll inom idrottsprestation.
February 28th, 2010 at 11:02
Tehler du skulle komma under 10.50 om du sprang i nerförsbacke
February 28th, 2010 at 15:02
Hallå!
Detta är mest till Ed. Hur man tänker tror jag är mest är en fråga om miljö, uppväxt och erfarenheter. Eftersom de flesta kopplingar i hjärnan inte finns när vi föds utan skapas, så går det naturligtvis att träna. Samtidigt är det otroligt svårt att förändra tankemönster som hjärnan lärt sig. Därför tror jag att vissa “tänkt rätt” hela vägen i livet och på så viss blivit vinnarskallar som inte tvekar i avgörande lägen. Jag tror det är det man menar när man säger att man “har det eller inte”. Dottern här hemma var lovande på 400-meter men har ett tankesätt där hon ser hinder och svårigheter. Hon har gått kurser i mental träning och jobbat hårt på det, men dygnet har 24 timmar och de negativa tankarna kommer alltid, hon kan inte träna bort det. Själv var jag en hopplös optimist och alltid övertygad om att jag var bäst och skulle vinna, och presterade därför alltid bra i trängda lägen.
Därför tror jag att idrottare som av sig själva lärt ett bra tankemönster har en fördel jämfört med dem som måste träna in det. Det är så lätt att “felaktiga” tankar bryter in. Det betyder naturligtvis inte att man inte ska träna på detta.
Vad säger du om analysen? Klockren?
February 28th, 2010 at 16:02
Hej,
Jo visst är det svårt att tänka att går att omdirigera tidigare erfarenheter.Jag är ju ingen vinnarskalle alls. Jag klarar ju knappt att kolla när det blir spännande. Har ju tom lämnat arenan när jag har spelat matcher för att jag känt mig sjukt nervös (det var rätt pressande och se er vända mot Japan i Finland men fan va glad jag var för er skull). Jag har tänkt väldigt mycket förstås var det kommer ifrån och jag känner inte att jag fått något bra svar på det. Jo jag vet att både du och Tehler t.ex. verkar vara bra mentalt förberedda. Man skulle ju ända tycka att om du har en vinnarskalle att det skulle kunna övervinnas till dottern din. Men som sagt, saker är ofta betydligt mer komplicerade än vad man vill att det ska vara. Mentalträning är nog betydligt långsammare och mer bräcklig än fysisk träning eller vad tror du?
Man kan ju bara fundera på va olika förutsättningar som t.ex. Södergren och Northug i dubbeljakten. De ligger på helt olika fysiska nivåer, båda såklart i eliten och vill vinna. Södergren både hjälpte de andra svenskarna och slog northug, medan northug kunde inte motivera sig och komma typ fyra.
Nog är din analys inte helt tokig alls. Har du själv funderat på varför du har vinnarskalle?
March 1st, 2010 at 12:03
Jag tror att man från början präglas av föräldrars tankesätt men att enstaka viktiga händelser kan skapa starka kopplingar som sedan förstärks. Man vågar något i ett visst läge och får en belöning (vinst). Om detta händer flera gånger blir det en sanning för individen. När jag vågar vinner jag. Det är alltså kopplat till erfarenheter.
Visst har jag funderat, men mycket grundlägs nog när man är väldigt ung, och det är svårt att analysera. Jag vet bara att viljan att lyckas alltid varit mycket större än rädslan att misslyckas, plus att jag alltid haft känslan att det är jag som måste göra det.
Det du skriver håller jag helt med om, mental träning är bräcklig men bra. Fast bäst är att ha tur och ha rätt tankemönster från början.
March 1st, 2010 at 14:03
Jag håller nog med dig Jälevik om att man bygger på sin vinnarskalle. Jag kan inte minnas att jag hade så värst svårt med att förlora när jag var yngre eller att jag faktiskt lätt kunde känna rädsla för att misslyckas som större än viljan att vinna.
Med åren och med olika vinster så måste jag säga att jag har ändrat det oerhört.
Visserligen har jag jobbat med den mentala bilden mycket. Ex inför någon stor match eller turnering så tänkte jag väldigt mycket olika scenarier från matcher när jag körde löpträning, innan man somnar, ja nästan hela tiden förresten.
En intressant händelse hände nu på RM som gick i Halmstad i helgen. Med reservation för oexakta siffror, vilket spelar föga roll i detta sammanhang. Seagulls har vunnit alla matcher relativt komfortabelt och ställs mot Jönköping i finalen. Laget de hade slagit med 11-3 på lördagen.
Samma lag spelar sedan final på söndagen och Jönköping vinner med 15-10
I Seagulls finns många unga spelare som jag tror o hoppas på kommer finnas med i många stora sammanhang framöver och som behöver just den rutin för att få in vinnarskallen. Jag säger inte att det är säkert att alla i laget är vinnare, men jag vet att det finns riktiga tjurskallar som kommer att bli vinanre.
Seagulls är min värld i behov av lite mental tränings tips för att hitta till just det stadie där lusten att vinna är större än rädslan att förlora. Även att kunna värdera lägen som gör att man vinner istället för att förlora.
March 2nd, 2010 at 23:03
Ja intressanta tankar Blom och Jälevik. Tror Jälevik pekar på en viktig dikotomi, rädslan att förlora kontra viljan att vinna. Vet med mig att jag kan växla under en match i dessa tankebanor men ju närmare slutet av matchen desto större är risken att jag faller in i tänket att jag är rädd att förlora. Men när jag var umpumpad då kunde jag lätt glömma bort det och bara köra på. Två små anekdoter från mina egna tid är att Enskede förlorade över 50 matcher på raken, våra första alltså.:) Snacka om att vänja sig att förlora. Då skulle man kunna tänka sig att det skulle stanna vid endast förluster. Man kan ju fråga sig lite om det inte var något snett i våra hjärnor som var beredda att uppleva ännu en torsk. Men när det väl vände så blev det en styrka för oss att vi hade förlorat och visste hur det kändes. Vi fick aldrig några större framgångar, men vi hann iallafall slå ett av de sämre nationalslagen på vm, inte helt fel. Lite motsatt situation har ju Hyddan de senaste åren, där det naturliga och självklara är att vinna hela tiden. Olika lag får ju olika historier som i sin tur påverkar spelarnas motivation och prestation. En annan grej var när vi var i holland och spelade en turneringen, i ett avgörande läge i matchen togs en time out. Micke Norr som då ledande figur i laget bestämde att Martin (som då var en ungtupp på väg upp) skulle få ta ett stort ansvar vid sista pucken. Det var liksom ett medvetet beslut av Norr. Om inte jag minns fel så missade Marty. Ingen i laget gnällde och jag tror att den “negativa” erfarenheten gjorde att Filipovski inte är rädd i trängda lägen utan tar gärna ansvar.